Nu ska jag berätta om Sjötäppan och Sjösala. Från början kommer jag bara ihåg familjen Gadelius ståtliga, slottsliknande, mörka hus med tornet i toppen. De hade sju barn, Taro var äldst, min bror blev klasskamrat med Knut och jag med Gustav, när vi började i första förberedande år 1932. Jag blev bjuden på julgransplundring och födelsedagskalas och det var spännande att komma dit. Vi fick leta efter godis i trädgården, kolor och små chokladkakor, klubbor och karameller. Det glömmer jag aldrig! Vi spelade också tennis på deras fina tennisbana när jag var lite äldre.
Men långt senare i livet flyttade de och tennisbanan försvann. De nya husen byggdes och målades gula. Här skulle bli äldreboende, sas det. Jag har haft ett underbart liv i Saltsjöbaden och tävlat i skidåkning, golf, simhoppning i det gamla badet, åkt långfärdsskridskor. Ja, allt vad man kan önska sig. Jag tänker på Taro, som dök från tornet i herrbadhuset (12meter) det gjorde jag också som ung. Men år läggs till år och till slut får man väl acceptera att det är en ände på det glada livet. De fem barnen har flyttat ut och bildat egna familjer. 13 barnbarn har jag fått och 8 barnbarnsbarn. Hans har varit död i 19 år och visst är jag ensam härhemma, med många avlidna vänner och min lilla pudel, som dog i cancer vid 11-års ålder och som jag sörjer så kolossalt ännu. Då kommer barnen en dag enade ”Mamma det finns ett trevligt hem för äldre, där du kan vara och träffa människor ” – ” nej, nej, jag vet vad ni pratar om och det vill jag inte” svarade jag.
Det slutade med att barnen fick mig hit. Jag fick träffa Carita som var basen för det hela. Å, så rar hon var, så glad. Jag tyckte jag redan kände henne och även Feri som jag också hälsade på. Med spänd uppmärksamhet tittade jag på mina blivande kamrater som satt kring bordet och drack kaffe. Mina ögon föll på den som satt på bordsändan rakt framför mig. Hon var så stilig och såg så flott ut. Jag tänkte ja, men då så! Hon sa senare till mig, så synd att vi inte träffats för. Vi var på Sjösala.
Svante kommer och hämtar mig före nio varje morgon i sin svarta taxibuss. Han ringer innan och jag blir glad och så uppiggad! Jag har skor och jacka på, tar min packade lilla väska och går nerför stentrappan till min rullator, som står så troget och väntar på mig. Jag håller i mig stadigt i ledstången numera efter mitt svåra fall. Svante är glad och pratsam, ibland sitter det redan någon annan i framsätet och efter en liten stund kommer Susanne också på vid Ljuskärrsberget, sedan kör vi vidare till Syrenen, där vi plockar upp Birgitta och kanske Monica, om vi inte hämtat med oss någon vid Tippen redan.
När vi kommer fram till stora ingången står redan Carita där och önskar oss välkomna, med sitt glada leende. Feri sätter ut brödkorgar och små tallrikar med pålägg. Snart har alla bussar anlänt och vi är i full gång att äta frukost. Gunnel tycker att vi har det så bra, det säger hon varje morgon och jag känner mig fylld av lycka, där jag sitter och breder mina smörgåsar till kaffet.
”Vad gör ni då, det är ju många timmar ni är på Sjötäppan?” frågar mig ofta några. Jo, vi går in i den lilla gymnastiksalen, där det finns många olika sätt att träna på för ben och armar. Där börjar jag alltid dagen och träffar en gammal bekant, som nu flyttat till Sjötäppan. Svens fru bor kvar på berget och det är lika roligt att träffas, tycker vi båda. Mina ben är ganska bra och snabba, men armarna är svagare efter flera brott och så är det förstås balansen som är lite dålig.
Jag lämnar honom där, för nu ska vi äta vår frukost, som han redan ätit hos sig. Susanne, som jag känt länge, går bara på fredagar, men då är vi tillsammans och går promenader några av oss. Hon sitter bredvid mig på måltiderna och det är roligt. På andra sidan har jag också en vän, som jag träffade när vi båda målade i Nacka. Det var en fin tid. Han hade två hundar med sig då. De finns inte mer, som man förstår. Det kanske var 30 år sen vi sågs men jag kände genast igen honom.
Ett par gånger i veckan spelas det Bingo på Sjötäppan och då får vi också vara med. Då går en liten käck trupp iväg för att spela. Det är de förtjusta i. Jag har också varit med en gång. Ibland kommer de tillbaka med priser. Det kan vara en frukt eller det som blir mest uppskattat: chokladkaka eller en chokladask. Då blir det fröjd! Vi deltar alla i jublet. Carita ordnar bingo ibland hos oss och då sitter alla runt matbordet och spelar och man får också priser, men det blir frukt som är nyttigast.
Vi övar också minnet, det gäller att snabbt komma ihåg pojk- eller flicknamn på en viss bokstav, eller så tar vi dem i bokstavsordning. Somliga sitter och läser veckotidningar som det finns gott om. Carita läser också högt ur en bok som jag alldeles glömt vad den heter, kanske var det Stockholm spökslott. Den är i alla fall rolig och intressant och handlar om Stockholmsbyggnader, ibland är den humoristiskt skriven. I ett soligt hörn, om det är sol givetvis, står ett pussel och där håller jag ofta till, men det är svårt. Särskilt bilden av en stor gräsmatta, där bitarna är så otroligt lika varandra men det är bara att kämpa på. Jag får ibland hjälp av Carita, hon är duktig. Feri har också kommit efter lunchen och har med sig kaffe och en liten kaka. Då har matvagnen gått iväg innan förstås med Carita i spetsen till Sjötäppan. Hon brukar ha en liten svans efter sig av ivriga, hungriga eller kanske bara glada intressenter. De kommer snart tillbaka och bordet dukas för en ordentlig lunch. Vi har en sådan fantastiskt duktig kock. Det blir så enormt gott och har alltid en omväxlande meny. Över bordet lägrar sig en tystnad det hörs inte ett ljud, annat än skrapet från besticken. Vi får välja vad vi vill dricka: vatten, mjölk, öl, eller loka. Vad vi har det bra!
Vi har ju en sådan vacker trädgård här också, där jag tillsammans med några vänner ur gruppen besöker kycklinggården. Jag har köpt en stor påse skorpor och delar upp dem litet i taget varje dag jag är där. Det är tre svarta och tre gulorange med prickar. Nu är de ju litet större och de kan prata och speciellt när de får mat. Barbro pratar på deras språk och jag försöker lära mig språket. De förstår och svarar mig också. Så det så!
Det är sagolikt här på Sjösala! Hundar är också välkomna hit! Jag kan inte säga hur glad jag blev när jag frågade Carita. Jo du får gärna ta med dig din sons hund. Så kom det sig att Milou också började på Sjösala. Hon är en Bijon Frise om nu det är rätt. Liten svart och vit. I alla fall tog hon Sjösala med storm som Carita sa, hon försvarar oss, går omkring här och vakar över allt och ligger under bordet när vi äter. Hon står vid draperiet och spanar efter de andra hundarna, som är med sina mattar. Kommer det in någon som inte hör hit blir den utskälld! Ingen av oss skäller hon på.
Med glada hälsningar och tack för ordet!
Maud, Milou och Carita
Sidan uppdaterades: