Klicka här för att komma till platsen i Google maps.
Kyrkogården och den gamla kyrkan och begravningsplatsen
Olika gravformer visar på hur förmögenhet och social ställning kom till uttryck i valet av gravvård. Det lilla gravkapellet är från 1899. Ett brukssamhälle var otänkbart utan kyrka och krog. Krogen låg nere vid bron över sundet till Sicklasidan, och här vid begravningsplatsen låg kyrkan. Kyrkoplikt rådde, vilket innebar att alla måste gå i kyrkan. Det var både en skyldighet och en rättighet. Den första tiden anlitades prästen vid Danvikens hospital. Han fick troligen hålla gudstjänst i något hus nära fogdegården (Gamla Nacka gård). Så småningom inrättades ett enkelt gudshus med torvtak och två bänkrader. Inredningen saknade både altare och predikstol enligt kalvinskt stilideal: stramt och återhållet, vilket är utmärkande för den kalvinistiska teologin.
Holländaren anländer till Nacka bruk
Holländaren Willem van den Wijks kyrka finns på ett holländskt sjökort från tidigt 1600-tal, men torde ha existerat redan från 1590-talet då Wijk anlände till Nacka bruk. Ett nytt kapell – en korskyrka – uppfördes och invigdes 1697. Kyrkan revs 1902. Tre gravar påträffades inne i korskyrkan: En hög tjänsteman, Anders Ingelet, samt dottern till ägaren av gården, Hedvig Sophia Leijonstedt. Hon dog 1803 och blev 75 år gammal. När man öppnade Hedvigs kista fann man de spetsvantar och den gammaldags mössa som hon bland annat var klädd i då hon lades i kistan. En trolig anledning till att dessa personers gravar återfanns i kapellet är att de förmodligen bistått med pengar till kyrkan. Även ett barn, en pojke, påträffades. Varför han begravts inne i kyrkan vet man inte. En ny kyrka uppfördes – Nacka kyrka vid Värmdövägen. På eftersommaren 1892 togs den nya kyrkan i bruk.
Bildtext: Kvarngården vid Nacka ström brann ner till grunden 1940. Fotograf okänd, 1936.
Att leva på bruket
Det fanns ingen bro över sundet mellan Sicklasjön och Järlasjön före 1720 utan endast en färja för djur och förnödenheter. Ingen bro och nuvarande Ältavägen fanns heller inte. Vägen som användes, vilken man kan gå på än idag, går uppe på åsen vid klockstapeln från 1896. Nedanför åsen låg små torftiga stugor med torvtak som bruksarbetarna och deras familjer bodde i. Vi tycker kanske att trafikbuller är störande, men vid denna tid – ”på den gamla goda tiden” – var det heller inte tyst utan området sjöd av ljud och rörelse. Hammarslag, gnissel från vattenhjul och klädstampar, forsande vatten, arbetsfolk som ropade och skrek för att överrösta bullret från smedjan och kvarnarna. Det osade av eld och rök och svavel.
Bildtext: Kvarndammen vid Nacka ström i början av 1890-talet. Närmast i bild ses tvättstugan och längst till vänster om rättarens stuga. Bakom stugan skymtar ladan och på åsen står den gamla korskyrkan från 1600-talet. Oljemålning ca 1890.
Fick barnen gå i skola?
Någon regelbunden skolundervisning fanns inte utan klockaren lärde folk att läsa och i kyrkan måste alla gå för att lära sig kristendom. I början av 1720-talet, för nästan 300 år sedan, vet vi genom skriftliga källor dokumenterade utifrån prästernas förhör, att nästan alla kunde läsa i bok och svara på frågor. Imponerande och överraskande med tanke på att allmän skolplikt infördes först 1842. Givetvis varierade läsförståelsen, som exempelvis bland skärgårdsborna, vilka bodde långt ut i skärgården. De kunde läsa, men förstod inte alltid vad de läste.
Avrättningsplatsen
På andra sidan Ältavägen lär avrättningsplatsen ha legat. Platsen var lägligt placerad på höjden så att förbipasserande på vägen nedanför fick se följderna av att begå ett brott. Avrättningsplatsens placering avgjordes även av att kyrkan var det sista som den som dömts till avrättning skulle se, och därmed känna ånger för det han gjort. Det rådde stor fattigdom och svält. Dödsstraff kunde utdömas för stöld av mat.
Träkyrkan rivs
Den gamla träkyrkan förföll alltmer och blev tillhåll för kringstrykande fyllon. År 1902 köpte lantbrukare af Trolle kapellbyggnaden för 450 kronor mot löfte att riva och transportera bort den. af Trolle körde timret över isen till Sågtorp där han lät bygga en präktig villa. I villan finns de blyinfattade målade kyrkfönstren från 1690-talet och en mängd lösa inventarier. I samband med rivningen auktionerades en del av inventarierna bort. Familjen af Petersen köpte till exempel två lyktor som hänger i Erstaviks kapell. Votivskeppet och fyra barockljusstakar i mässing och en ljuskrona finns idag i Nacka kyrka.
Bildtext: Nacka gamla kapell hade formen av en korskyrka, som restes år 1697 på platsen för ett tidigare mindre kapell. Kapellet, som med tiden alltmer förföll, revs 1902. Begravningsplatsen finns idag ännu kvar. Den nuvarande klockstapeln på begravningsplatsen är från år 1896, och gravkapellet stod klart 1899. Ur Carl Forsstrands bok ”Nacka socken – en hembygdsskildring”, Uppsala, 1934.
Konventikelplakatet 1726–1858
På 1700-talet började människor att tänka mer fritt i Sverige, de intresserade sig för vetenskap och ett tag införde man tryckfrihet. Folk kunde skriva vad som helst, men det gällde inte religionen. Kyrkan bestämde vad folket skulle tro och hur det skulle tro på Gud. Men en del tyckte att kyrkan var stel och att prästerna söp, svor och misskötte sig. De kallades pietister, som tyckte att den personliga tron var viktigast. De ordnade egna möten. Konventikelplakatet var en svensk förordning som instiftades den 12 januari 1726 och som förbjöd konventiklar, vilket innebar förbud att anordna privata uppbyggelsemöten eller bönemöten i hemmet med undantag för familjeandakter. Förordningen riktade sig närmast mot den pietistiska rörelsen, för att slå vakt om ”enhet i religionen”, som enligt den tidens uppfattning var nödvändig för samhällets bestånd. Brott mot denna kunde resultera i stränga fängelsestraff. I författaren Vilhelm Mobergs bok ”Utvandrarna” (1945) berättas om morbror Danjel, som bröt mot konventikelplakatet, hotades med fängelse och valde då att emigrera.
Bildtext: Interiör från Nacka gamla kapell. Idag kan bl.a. votivskeppet ses i Nacka kyrka. Pojkens klädsel har varit inspirationskälla för manliga nackadräkten. Akvarell av konstnären Julius Kronberg, 1872.
Kanske har ni hört talas om musikalen ”Kristina från Duvemåla”?
”Kristina från Duvemåla” är en svensk musikal, som 1995 hade premiär på Cirkus på Djurgården. Musiken komponerades av Benny Andersson och för librettot, baserat på Vilhelm Mobergs utvandrarsvit, svarade Björn Ulvaeus. Musikalen sattes åter upp 2015. Ursprunget till konventikelplakatet härrör från Nacka. I augusti 1723 samlades en skara män och kvinnor på Stora Sickla gård i syfte att förbereda sig för påföljande dags gudstjänst i den närbelägna Nacka gamla korskyrka, där en ung student hade utverkat tillstånd att predika. Skaran bestod av pietister det vill säga rättläriga lutheraner, som vände sig mot vanekristendomen och var för personlig omvändelse. Efter gudstjänstens slut samlades man på Sickla värdshus, diskuterade predikan, sjöng psalmer och bad böner. Somliga föll på knä och grät. Samlingsfriheten var inte som tidigare nämnts inte som idag. Vid den här tiden var ordet pietist ett skällsord. Pietisterna godtog inga klasskillnader, vilket retade de högre stånden samt ingen sprit och inget hålligång, vilket retade de lägre klasserna. De var fromma glädjedödare, som ansåg att alla förenades genom trons och kärlekens band. Vittnen intygade att de sjungit och legat på knä, men hade inte beställt vare sig mat eller brännvin vilket retade värdshusägaren. Dessutom hade alla kvinnorna och männen sovit i samma rum. Skvallret gick. Förbudet mot privata uppbyggelsemöten varade åren 1726–1858.
Sammanfattning
Under åren 1558–1928 (370 år) har det i Nacka bruk bedrivits en livlig och varierande industriverksamhet: Hammarsmedja, krutkvarnar, mässingsbruk, klädesvalkar, pappersbruk och mjölkvarnar. Några gamla byggnader och rester i marken efter kvarnarna kan fortfarande ses, och som en påminnelse om brukets storhetstid består Nacka kommunvapen av ett kvarnhjul i silver mot blå bakgrund.
Sidan uppdaterades: