Peter Linde – en separatutställning

Peter Linde var en av de skulptörer som presenterades när Nacka konsthall för 35 år sedan öppnade sin första utställning. Sedan dess har flera av Peter Lindes skulpturer inköpts för att berika gemensamma uterum inte bara i den egna kommunen utan också i andra samhällen runt om i Sverige.

8 februari – 27 april Nacka konsthall.

Vernissage 8 februari 13:00.

Peter Linde föddes 1946 i Karlshamn, gick sina första fyra skolår i en katolsk skola i Köpenhamn, där han bodde hos sina farföräldrar. Sedan flyttade han med sina föräldrar till först Djursholm och sedan Stocksund. Det var i Mörby läroverk som Peters konstnärliga talang uppmärksammades och stöddes av teckningsläraren Rolf Rudberg. En dag blev Peter uppkallad till rektorn och undrade naturligtvis varför. Att bli uppkallad till rektorn brukade på den tiden betyda ett samtal som var värre än att få en anmärkning hemskickad till föräldrarna. Men rektorn ville bara ha en porträttbyst av sig själv, modellerad av Peter på förslag av teckningsläraren.

Efter skolan sökte sig Peter till Konstfacks aftonskola, som erbjöd modellstudier varje kväll. Han blev också sammanförd med skulptören Gustaf Nordahl i Saltsjöbaden. Gustaf blev som en mentor för Peter och hade dessutom en vacker dotter som tog hand om hans hjärta. Så kom det sig att Peter blev Saltsjöbadsbo och att Gustaf Nordahls ateljé fick fortsätta att fungera för det ändamål den var byggd för.

Peter antogs 1970 som elev vid Konstakademien (”Mejan”) där han tillbringade åren fram till 1975. Det var en vilsen tid. Inte minst Vietnamkriget fick många unga konstnärer att tänka att de gjorde störst nytta om de ställde sitt kunnande i den politiska kampens tjänst. Men samtidigt tvingade den kapitalistiska verkligheten konstnärer att mer tänka på att bygga sig ett säljande varumärke än att utveckla sitt kunnande. Medan konstdiskussionen mest sysslade med budskap och yta ägnade sig Peter åt intensiva modellstudier, något som då ansågs vara överflödigt och gammaldags, för att inte säga reaktionärt.

Kameran och fototekniken hade korrumperat människors bildsyn när det gäller ”föreställande” konst. Man hade fått för sig att kamerornas ögonblicksbilder var sannare (mer realistiska) än teckningar, målningar och skulpturer. Men Peter studerade den klassiska konsten och insåg att exempelvis Michelangelo och Rafael utan att fotografiskt avbilda verkliga människokroppar lyckades synliggöra tankeförlopp och känslor som inifrån bygger upp en människas verkliga existens. Men hur gick det till? Hur tänder man blicken med en huggmejsel? Hur får man ett leende att uttrycka glädje, hån, längtan eller stolthet?

Det finns ingen ”objektiv” väg att avbilda en annan människas inre. Med känsliga fingrar kan man visserligen uppfatta hur musklerna i ansiktet spänns och slackas vid olika stämningslägen. Och med uppövad inlevelseförmåga i den avbildades situation kan konstnären åstadkomma den aningen gåtfulla eller svävande form som i sin tur öppnar sig för att en betraktare kan tolka uttrycket utifrån sin egen inlevelseförmåga. Det blir alltså inlevelseförmågan eller fantasin som i två nödvändiga steg överför motivets inre via konstnären till konstbetraktaren. Och konstens uppgift behöver kanske inte alltid vara att förklara verkligheten utan i stället att ge oss en gåtfullhet som aktiverar den fantasi som kan hjälpa oss att leva i verkligheten.

Peter Lindes bronsängel är en kvinna av kött och blod som saknar vingar men ändå kan flyga. Till sin hjälp bärs hon av den fantasins mantel som hon ärvt av Rafael och inte minst William Blake, han som hävdade att fantasin inte är ett tillstånd utan människans själva existens.

Se Nacka konsthalls öppettider

Foto: Karl Gabor

Foto: Karl Gabor

Foto: Karl Gabor