Kulning i Nyckelviken

Medverkande

Carina Hernvald är sångerska och sångpedagog verksam i kulturskolan Södertälje. Folkmusik ligger henne varmt om hjärtat, både den svenska och den latinamerikanska. Hon samarbetar sen flera år med musikproducenten Pablo Donaldo i projektet ”Söder om himlen” där latinamerikanska folkvisor översätts till svenska. Carinas första möte med kulningstraditionen var på Falu folkmusikfestival vilket ledde till att hon gick en kurs i kulning och lockrop hos dalkullan Agneta Stolpe.

Miranda Pérez Hernvald har vuxit upp i en familj där musiken alltid stått i centrum och kulning har varit en del av familjetraditionen. Just nu går hon Kungliga Musikhögskolans kandidatutbildning i jazz. Hon har ett stort intresse för jazzmusik men även folkmusik och världsmusik.

Helena Kasesjö är körledare i en av Värmdö församlings körer. Under hennes skolgång gick hon på Adolf Fredriks musikklasser och efter det blev det studier på Musikhögskolan med körledning som huvudinriktning. Hennes specialarbete under musikgymnasiet handlade om vallkullornas kulande. Hon fascineras av kulning eftersom den har en urkraft med en tydlig koppling till människans historia. Dess syfte är inte att tillfredsställa en publik utan att locka på djuren, fylla arbetsdagen i skogen med glädje och kommunicera med andra människor långt borta i skogen eller på fjället.

Om Kulning och lockrop

Lockrop är musiktermen för skandinavisk vokal vallmusik och har sitt ursprung i fäboddriften. Kulning har sitt ursprung i Dalarna. Sångtekniken använder en kraftig och vibrationsfri ton ofta i ett högt register. Kulningen användes för att locka på djuren och som kommunikation mellan människor. Fäboddriften sköttes i huvudsak av flickor och kvinnor och har därför som tradition att utföras av dem. Idag hittar vi även kulning i nykomponerad musik, bland annat av artisten och kompositören Lena Willemark

Dalkullor i Nacka

Befolkningsökning och fattigdom i Sverige under 1800-talet ledde till att många dalkullor vandrade långa sträckor för att hitta säsongsarbete, bland annat i Stockholm och Nacka.

Dalkullorna gjorde ofta dessa vandringar under några år innan de sen återvände till hembygden för att gifta sig och bilda familj.

Några kända dalkullor i Nackaområdet var ”Bröd-Selma” och Carin Ersdotter. Bröd-Selma bar ut bröd från Rymans bageri på Danmarks holme. Carin Ersdotter kom från Djura i Dalarna. Hon fick arbete som mjölkpiga på Järla gård i Nacka och hennes uppgift var att sälja mjölk på Stortorget i Gamla stan. Där fick hon stor uppmärksamhet för sin skönhet och blev omskriven av pressen. Nyheten nådde ändå fram till slottet och innan hon återvände till Dalarna fick hon en inbjudan att träffa Karl XIV Johan och kronprins Oskar. I Järla sjö finns en väg uppkallad efter Carin Ersdotter, Vackra Kullans väg och utanför Järla gård finns statyn Vackra kullan av konstnären Peter Linde.

I Velamsund ligger Kullstugan som fick sitt namn av att den varje sommar var bostad åt 3-4 dalkullor som kom till Velamsund för att hjälpa till med arbetet på gården.

På Nyckelvikens herrgård fanns också dalkullor som anställdes som tjänstefolk för att hjälpa till med trädgårdsarbetet. På bilden från Nyckelvikens herrgård bär de sina Rättviksdräkter.

Arrangörer för projektet är Nackas offentliga konst, Nacka lokalhistoriska arkiv och Kulturhuset Dieselverkstaden.