Sverre Erixson har ett knepigt förhållande till sin kommande utställning på Dieselverkstaden.
Helst vill jag glömma den, säger han. Men han har travar med ramat material i sin ateljé. Hundratals målningar. För mig som ser allting för första gången är det som en skimrande skattkammare.
Vad är det här?
Det är metron i Paris, säger han. Alltså tunnelbanan. Metrobilderna har han uppnålade hemma på ateljéväggen.
Det finns bara en Metro för honom. Han har en liten lägenhet nära en metro-station i Paris. Han längtar dit. Men först måste han ta sig igenom sin utställning.
Han är 87 år. Hur många bilder har han gjort i sitt liv? Hur många fler hinner han göra?
Han växte upp i ett hem fullproppat med konst och med alla konstnärsvänner som gick ut och in. En vinter badade man ”Blodsbastu” i bastun nere i backen. Det var när hans farsa Sven Erixson målade dekoren till Lorcas Blodsbröllop på Dramaten. En massa nakna konstnärer sprang omkring i snön och skrämde slag på prästen som kom förbi.
Sverres mamma Bojan var poet och skrev svala, precisa dikter. Pappa Sven X:et var stor och bullrande. Hans garv hördes i hela Konst-Sverige. Sverre själv har alltid legat lågt. Men bland alla pappa X;ets tavlor hänger en tavla som han ska ha med på utställningen. Det är ett landskap med en stor sol hängande ner från himlen. En ”dubbeltavla” säger han. Gjord ihop med farsan. Solen gjorde Sverre själv. Han var fyra år. Landskapet under solen gjorde hans pappa vid samma tillfälle. Sverre har alltid smugit med den här fantastiska bilden. Men nu ska soltavlan med på utställningen.
Det är den enda tavla jag inte säljer, säger han. (Han vill inte sälja nånting egentligen)
Han bor i en villa bara ett par hundra meter från sitt barndomshem. En bit upp i backen ligger Saltsjöbadens samskola där han tog studenten
I aulan hänger en jättemålning av hans pappa, målad till konserthuset i Göteborg. En underbar målning som räddade morgonbönerna för oss andra. Vi kan den utantill efter alla år.
Hur var det att vara son till X:et, den ledande konstnären i Sverige?
– Jag kände aldrig något tryck att bli konstnär säger han.
Femtiotalet var vidöppet. Det finaste decenniet i vår historia. Europa och Sverige gick för högtryck inklusive konsten. Vad gjorde Sverre efter studenten? Han bara försvann. Han gick till sjöss som telegrafist, ”gnist”, på ett Salén-fartyg. Seglade jorden runt i två år men hade sökt in på Konstakademin i Stockholm för säkerhets skull.
En dag ute på världshaven fick han ett telegram: han hade kommit in på Konstakademin.
Det var bara att välja. Han gillade telegrafist-jobbet och morse-alfabetet som påminde om musiken som han också höll på med
Och telegrafist ju i alla fall ett rekorderligt yrke. Ingen blir telegrafist längre.
Han knackar med knogen i köksbordet. Är det Morse? Är det ett hemligt meddelande till oss som ingen längre kan läsa? Ingen utom Sverre kan morse. Yrket försvann.
Han var bra på en massa saker. I skolorkestern var han ledande violinist. Han var dessutom skolans bästa skidåkare; han bara försvann ur sikte för oss andra på tävlingarna. Det berodde på att familjen hade en norsk flykting boende hos sig. Det var under kriget. Han tog ut Sverre på skidor och lärde honom hur man kör ifrån alla tyska förföljare. Bara Sverre hängde med.
– Norrmannen kom till England i krigets slutskede. och blev bombflygare. Han försvann i en bombning mot Berlin. Hans skidor har Sverre kvar nånstans.
Nu är alla borta. Kvar finns en massa historier. Och tavlor.
Text: Lasse Westman
Sidan uppdaterades: