4. Stötta flerspråkighet

Att vara flerspråkig, det vill säga att kunna använda sig av flera språk, och därmed flera kulturer, är en tillgång, både för lärande och tänkande. Forskning visar att barn utan svårighet kan lära sig flera språk samtidigt. De metoder som gäller för alla andra barn, och som beskrivs i det här materialet, är språkutvecklande även för flerspråkiga barn.

För barn med annat modersmål är det särskilt viktigt att få kommunicera med andra för att utveckla språken. Ett framgångsrikt sätt som lyfts i boken Tvåspråkighet hos barn i Sverige är så kallat transspråkande, det vill säga att använda de olika språken som resurs i undervisningen. På så sätt stöttar språken varandra och alla pedagoger fungerar som språklärare. Det kan exempelvis innebära att den aktuella högläsningsboken som man arbetar med också finns på övriga språk i barngruppen, att begrepp och ord som sätts upp på reflektions- och dokumentationsväggar översätts till alla aktuella språk, att sånger sjungs på olika språk och att sagor från olika kulturer berättas. Det är i sammanhanget viktigt att tänka på att alla språk är en resurs för alla barn, även för dem som är svensktalande.

På Internationella biblioteket i Stockholm finns ett stort utbud av barnböcker på olika språk som förskolor kan beställa. Även tekniska resurser som Polyglutt innehåller inspelade inläsningar på olika språk som kan användas i hela barngruppen.

Samtidigt bör man vara medveten om att det knappast är stärkande att med ett tvåspråkigt barn använda uttryck som ”vad heter det på ditt språk?” eftersom det antyder att svenska inte är barnets språk. Istället utgör förskolan en gemensam språkverkstad där språk som företeelse utforskas av alla tillsammans och där alla språk blir allas språk. Det är ett förhållningssätt som ligger nära det som kallas interkulturalitet – att låta interaktionen i gruppen berikas av allas kulturella uttryck, förutsättningar och existentiella behov. Det kan i praktiken handla om att också uppmärksamma och berika samtliga barns vardag med många kulturella uttryck, inte bara de svenska.

Det finns vissa grammatiska regler och uttal som till att börja med kan vara svårare för barn med annat modersmål än svenska. Dessa kan förskolepersonalen vara uppmärksamma på i undervisningen.

En sådan regel är omvänd ordföljd (”Snart bygger jag med lego” kan bli ”Snart jag bygger med lego”). Svårigheter kan också uppstå i samband med negationer som ”inte” (”Jag lägger inte pärlplattan” kan bli ”Jag inte lägger pärlplattan”).

Att skilja på om det ska vara ”en” eller ”ett” kan vålla en annan svårighet liksom att hålla rätt på ändelserna: ”cykel, cyklar, cykelns”, och så vidare.

Prepositioner kan också vara krångliga – jag kliver in i bilen men stiger på bussen. Rektor för en förskola i Nacka har utarbetat ett arbetssätt som kallas Språkdusch. Först analyseras det ordförråd som barnet/barnen har utifrån ordklasser. Därefter arbetar förskolepersonalen aktivt med att stötta barnen att utveckla de aktuella orden, vanligtvis murbruksord. Det ger goda resultat. En utförligare beskrivning av hur flerspråklighet kan mötas i undervisningen finns i boken Mångfaldens förskola.

Som förskolepersonal ligger fokus på de pedagogiska möjligheterna, inte på barnets eventuella brister eller svårigheter. Det kan handla om att du visar på hur man kan använda olika sätt att uttrycka samma sak. Det kan också handla om att använda indirekt rättning, det vill säga att svara barnet med det korrekta uttrycket. Om barnet säger: ”Otto springde” kanske personalen svarar med ”Jaså, Otto sprang!” eller genom att fråga ”Sprang Otto?”

Att stötta flerspråkighet handlar alltså om att till stora delar använda samma metoder för tidig språkutveckling som beskrevs i avsnitt 3. Grundläggande språkutveckling. Även om barnen är äldre kommer de att behöva systematik och upprepning för att utvidga ordförrådet och kommunikation med andra för att förstå hur språket används i praktiken.