15. Undervisa i högläsning och förståelse

Högläsning med samtal är den utan tvekan viktigaste aktiviteten när det gäller förskolebarns språkutveckling. Högläsningen och samtalet om boken ger barnet en känsla för språk och utökar samtligt ordförråd och språkanvändande. Högläsningen med samtal ger också effekter på barnens litteracitet; genom att lyssna och samtala om böckers innehåll förstår barnen alltmer hur de kan använda språket i kommunikation. Men inte nog med det. En stor mängd forskning visar att barn (och även vuxna) som lyssnar på högläsning, läser och reflekterar över det lästa utvecklar sin identitet och självkänsla (Lindström, 2000).

Men all högläsning ger inte effekter på språkinlärningen eller i identitetsutvecklingen. Att enbart ta en bok ur bokhyllan och läsa den rätt upp och ner i barngruppen leder oftast inte till utveckling, och kan till och med uppfattas som tråkig eller obegriplig för barnen. Det är först när de får delta i dialog om boken, tolka dess bilder och händelser och ställa dem i relation till sina egna erfarenheter och upplevelser som boken öppnar sig för barnet. Barnet behöver också få möta boken och dess innehåll många gånger för att förstå och tolka vad som händer. Det underlättas genom att högläsaren läser performativt, alltså med inlevelse, olika röster och så vidare. Rekvisita och tecken kan också underlätta förståelsen. Det är dock viktigt att alltid ha i minnet att det är i samtalet om boken som utvecklingen sker.

Det innebär alltså att högläsningsstunderna behöver planeras och tänkas igenom noga för att åstadkomma lärande. De bör vara systematiska och återkommande, varje barn bör delta i högläsning med samtal varje dag. Ett exempel är en förskola i Nacka, där barnen är indelade i olika läsgrupper och läser varje dag så att alla barn får del av läsningen. Det är sällan lämpligt att använda stunden efter maten till att läsa högt, något som traditionellt kallades för läsvila i de gamla daghemmen. Då är barnen trötta och upptagna med att smälta maten. Högläsningen med samtal är en intellektuell aktivitet som kräver närvaro och koncentration. Att titta på film eller lyssna på inlästa böcker kan inte ersätta högläsningen. Däremot kan det komplettera högläsning att exempelvis ge barnen möjlighet att efteråt välja att lyssna på en inläsning av boken på svenska eller på sitt modersmål.

Följande arbetsgång kan användas för att som pedagog förbereda sig för högläsningstillfället:

1. Börja med att läsa igenom berättelsen tyst och fundera över vad den handlar om:
   a. Var finns dramatiska höjdpunkter? Var vänder eller förändras berättelsen?
   b. Vilka olika känslor förmedlas? Vilka reaktioner kan texten tänkas ge hos barnen?
2. Läs igenom berättelsen högt, gärna framför spegeln:
   a. Prova olika röstlägen, tonfall och tonhöjd.
   b. På vilket sätt kan karaktärerna illustreras genom hur deras olika röster låter?
   c. Tempo: Var behöver läsningen gå snabbare för att beskriva det som händer? Var behöver den gå långsammare? Var behöver pauser läggas in för att öka spänning eller intresse?
3. Anteckna därefter hur barnens läsupplevelse kan underlättas:
   a. Fokus på innehåll – presentera boken så att innehållet blir begripligt för barnen:
   i. Vad ska ett inledande samtal före läsningen ta upp för att skapa förförståelse för innehållet (bildpromenad, bakgrundsinformation)?ii. Vilka lässtopp kommer att hjälpa barnet i textens föreställningsvärld? Anteckna gärna möjliga frågeställningar med blyerts i kanten av boken (lite hjälp kan du få av tabellen ovanför eller fyrklövern nedan).
   iii. Fokus på språk – ord och meningar i texten. Vilka kan behöva uppmärksammas?
   
   b. Fokus på språkanvändning – barnens deltagande i dialogisk läsning:
   i. Hur och när kan barnen vara med och uttrycka sin förståelse? Hur kan barnens egna frågor styra?
   
   c. Vilka aktiviteter kan göras som efterarbete för att fördjupa förståelsen?
4. Fundera över hur många läsningar av texten som du tror ska genomföras:
   a. Vilka aktiviteter ska göras vid vilken läsning?

I fyrklövern finns exempel på olika typer av frågor som kan ställas i olika skeden av den skönlitterära högläsningsprocessen:

Högläsningen bör ske på samma ställe och gärna på samma tid under dagen. En rikt utrustad läshörna, med många böcker, inspirerar barnen till att lyssna på högläsningen och att sedan själva välja bland böckerna. Det kan fylla en funktion att signalera att det är dags för högläsningen med hjälp av en liten klocka eller något liknande instrument som kallar samman barnen. Valet av bok är viktigt om stunden ska vara inspirerande. En bok som de flesta barnen har läst eller sett på film väcker inte intresset på samma sätt som en ny, spännande bok, i rätt nivå för den aktuella barngruppen. Utmana gärna barnen genom att välja sådana böcker som överraskar och skapar spänning, i bilder och/eller i text.

Högläsning ska alltså genomföras som en interaktiv och engagerande aktivitet med en pedagog, en aktivitet där barnet diskuterar, ställer frågor till texten, svarar på frågor om och tolkar texten samt upprepar delar av texten. Alla barn ska delta i samtalet, både med pedagogen och med kamraterna. De riktigt små barnen deltar med gester och miner. De kanske inte pratar, men en lyhörd pedagog fungerar som ställföreträdande talare och sätter ord på de uttryck som barnen förmedlar, så att dessa blir tydliga för alla.

Öppna frågor, där svaret leder till reflektion (exempelvis Varför tror ni att det här händer?) är mer utvecklande för språket än slutna, där svaret är givet (exempelvis Vad heter pojken i berättelsen)? Att lära sig att ställa öppna tolkningsfrågor är ett viktigt steg mot att bli en skicklig högläsare. I tabellen återges några exempel på sådana öppna tolkningsfrågor:

Tabell 15.1. Öppna tolkningsfrågor.

Samma typer av frågor kan användas när pedagogen berättar sagor för barnen. Såväl högläsningen som berättandet behöver planeras i förväg. Dels är det lämpligt att ha en förskolepedagogisk planering som visar hur all högläsning och allt berättande ska ske och vad den ska innehålla. Ett exempel på en sådan återges i avsnitt 7 "Planering för återkommande högläsningsaktivitet". Dels behöver också den enskilda högläsningen planeras genom att pedagogen läser igenom boken och funderar över vilka röster som ska användas, när man ska läsa starkt och svagt och kanske vilka olika rekvisita som kan användas, som beskrevs ovan. Ett sätt att underlätta för den som ska läsa högt eller berätta en saga introduceras av rektor på en av förskolorna i Nacka, Sagotek. I Sagoteket finns kartonger förberedda för sagoberättande och högläsning, en kartong för varje berättelse. I kartongen finns den rekvisita som kan stödja förståelsen av den aktuella
berättelsen. Här kan också en frågekarta finnas, med de öppna tolkningsfrågor som kan ställas till en bok eller en berättelse. På så sätt kan personalen utveckla barnens förståelse för respektive saga och rekvisitan kan återanvändas om och om igen.

Barn behöver få höra böckerna och berättelserna flera gånger för att kunna tolka berättelserna. Ett sätt att arbeta systematiskt med högläsning under en vecka är den ordning som beskrevs i avsnitt 9.

I en förskola i Nacka kan barngruppen tillsammans också recensera de lästa böckerna efter en enkel mall, så att andra läsgrupper också kan se och ta del av vad de tyckte om boken, och låta sig inspireras.