11. Den fysiska lärmiljön

Att bygga upp en fysisk lärmiljö för språkutveckling hör till ett av de viktigaste grundarbetena i undervisningen. Grundläggande fysiska förutsättningar för barnens lärande är att exempelvis belysningen är god, lokalerna ventilerade och ljudnivån är anpassad så att barn och pedagoger lätt hör varandra. Barnen bör se och kunna komma åt böcker, skrivverktyg, lärplattor, bokstäver, skriven text, bilder, etiketter och annat som uppmuntrar barnet att ta sig an litteracitetsutvecklingen. Fler exempel finns i böckerna Rum för lärande och Språka för livet.

I en förskola i Nacka använder man också en rik utemiljö för att stimulera till språkutveckling. Det handlar dels om att man erbjuder olika dagliga aktiviteter, dels om att det i utemiljön finns olika tematiska stationer, som exempelvis en båt och brygga och ett utebibliotek, som stimulerar till språkanvändande. Utemiljön är en spännande miljö att utforska, exempelvis i rollekar och det är därför också viktigt att tänka in den som en del av att skapa en språkutvecklande miljö. Mer att läsa om detta finns i häftet Hållbara utemiljöer i förskolan.

I en språkutvecklande miljö bör det finnas många olika, avgränsade miljöer där flera kan mötas, samtala och utforska – vid lärplattan, vid reflektionsväggen, när man har tagit på sig och väntar på att de andra ska bli klara, vid matbordet och i lekmiljöerna. I många förskolor arbetar barnen jämsides med varsitt material, med en vuxen närvarande, som småpratar om lite av varje med dem. Men det ger sällan något språkligt lärande. Istället behöver uppgifterna och även den fysiska miljön konstrueras så att barnen behöver arbeta tillsammans för att åstadkomma något. Det kan exempelvis handla om att de arbetar gemensamt med att göra något tillsammans i lera, i stället för att få varsin lerklump. På så sätt blir barnen och den vuxne engagerade i ett samtal om hur de ska lösa olika problem, hur de kan lära varandra och hur de kan utveckla sitt gemensamma projekt.

För de yngstas grundläggande språkutveckling är det också viktigt att det finns material och saker som uppmuntrar till utforskande samtal, exempelvis som man gör i arbetssättet loose parts (lösa delar). Det rör sig om informella, mångsidiga och förändringsbara material, som kan användas och flyttas till olika miljöer, både inomhus och utomhus, exempelvis stenar, snäckor, pinnar, skruvar och muttrar, tyg, garn, strimlat papper, nycklar, formar, former, redskap och vatten eller andra experimentella material.

Materialet leder till möten och samspel mellan barnen och utvecklar därmed också kreativiteten och lusten i barngruppen. Fler sådana miljöer beskrivs i boken Språkrika lärmiljöer för förskolans yngsta. Över lag fyller föremålen en viktig funktion för att inbjuda till dialoger mellan barnen och mellan barn och pedagog.

Du behöver också fundera över vilka delar av miljön som ska vara fasta, det vill säga som alltid ska finnas tillgängliga för barnen att utforska och reflektera över, som exempelvis bokstäver, skrivverktyg och lärplattor, och vilka miljöer som ska vara föränderliga för att utmana barnen till nya tankar och nytt språk. De föränderliga miljöerna kan växla mellan de olika tematiska projekt som barngruppen just då möter, exempelvis böcker om och föremål som hör till området. Det kan också handla om att genom olika föremål på de olika samspelsplatserna, exempelvis matbordet eller samlingsytan i tamburen ställa fram saker som leder till diskussion.

Till den språkrika miljön hör också visuella stödmaterial som exempelvis saker, bilder och tecken för att stötta barnens förståelse. Detta kallas för AKK – Alternativ och Kompletterande Kommunikation. Det handlar om att man tillsammans med talet kompletterar med andra sätt att synliggöra för barnen, kanske genom att använda rekvisita eller bildstöd vid sagoberättandet, så att alla barn lättare förstår och kan reflektera över innehållet eller med bilder uppsatta som synliggör olika sinnesstämningar eller andra företeelser. Det kan också handla om att bygga upp lekmiljöer från den högläsningsbok som barngruppen för tillfället läser så att barnen kan leka med och i miljön. Exempelvis har en förskola i Nacka utrustat språkhörnan med Mamma Mu, Pippi- och Alfons-dockor med mera för att inspirera till lekar om böckerna.

Väljarkartor, som med bild och text visar olika aktiviteter, miljöer eller material som barnen kan arbeta med eller bildknippor, som finns med under förskoledagen och som visar på aktiviteter och situationer som barnen möter kan både fungera som stöd för kommunikationen och som igångsättare av samtal, i synnerhet med barn i tidig språkutveckling som ännu inte behärskar så många ord. Fler exempel på hur AKK kan användas finns i boken Språkrika lärmiljöer för förskolans yngsta.

Till AKK kan också TAKK räknas – Tecken som metod för att stödja kommunikation. TAKK bygger på teckenspråkets tecken och tecknas med händerna samtidigt som man talar. Även om TAKK utvecklats för personer med tal- och språkstörningar, med annat modersmål eller med hörselnedsättning är det ett bra sätt att förstärka och tydliggöra språkets och kommunikationens innehåll för samtliga barn, särskilt dem i tidig språkutveckling. Du kan läsa mer om AKK och TAKK på Specialpedagogiska skolmyndighetens hemsida.

Det är särskilt två avgränsade och tydliga miljöer som behöver finnas på förskolan, en för högläsning och en för litteracitet, som uppmuntrar barnen till läs- och skrivaktiviteter. Båda miljöerna bör vara uppmärkta med ord och bild för att markera vad som ska ske där.

Högläsningshörnan bör finnas i anslutning till förskolans bibliotek, och biblioteket bör ha ett utbud av böcker som barnen själva kan utforska. Det här är ett utrymme för bokaktiviteter. Ett urval på minst 20 böcker bör finnas tillgängligt, exempelvis med traditionella sagor, tvåspråkiga böcker, en blandning av genrer och böcker som är relaterade till barnens tidigare erfarenheter i teman. Bra sittmöjligheter bör finnas i hörnan, när den ska användas för den dagliga högläsningen med samtal i mindre grupper och också möjlighet att i lugn och ro studera böckerna och lyssna på inlästa böcker. En whiteboard eller liknande, där bilderna kan projiceras kan också vara användbar.

I en förskola finns även ett rikt utrustat bibliotek placerat centralt vid ingången till förskolan, där barn, personal och föräldrar kan låta sig inspireras till läsning. Även i andra lekmiljöer är det viktigt att tillgängliggöra exempelvis faktaböcker, böcker om specifika ämnen som intresserar barnen och som är relaterade till pågående projekt.

I hörnan för litteracitet, läs- och skrivutveckling bör det finnas material som uppmuntrar barnen till egen produktion – att läsa och skriva. Det handlar om att bygga upp ett språkbad eller en språkverkstad, en miljö som uppmuntrar till utveckling av literacy och som gör det möjligt för barnen att experimentera och leka med skrivandet och läsandet. Den här miljön är hittills inte särskilt vanlig på förskolor i Sverige men den är mycket viktig om barn ska kunna utveckla sitt språk ytterligare. I hörnan bör finnas bokstäver i olika former och med olika användningssätt – som analoga och digitala spel, bokstavsplanscher och alfabet att lägga ord av. Möjlighet att skriva med penna och papper och digitalt bör finnas, liksom även tryckbokstäver och stämplar. En fördel är också om möbleringen inbjuder till att sitta flera så att man kan samarbeta kring skrivandet exempelvis. Spel som uppmuntrar till att utforska olika metaspråkliga delar, som rimmemory, eller samtal – sagotärningar eller liknande ger barnen fortsatta möjligheter att experimentera med sådant som de mött i de planerade aktiviteterna. En viktig del för de yngstas språkhörna är föremål som de kan åstadkomma ljud med, som musikinstrument, burkar med olika föremål och liknande. Att lyssna efter och jämföra ljud är en första del av läsandet och skrivandet.

Det kan för övrigt också löna sig att tänka igenom hur man kan använda de platser som barnen ofta använder, så att barnen möter skrivna meddelanden, exempelvis som skyltar på material och i andra sammanhang. En bokstavsplansch som hänger på insidan av toalettdörren kommer exempelvis att bli betraktad av många barn en eller flera gånger under dagen.

Andra viktiga delar av miljön handlar om att uppmuntra den fria leken, där samtal kan uppstå mellan barnen. Sakerna för fri lek bör vara lättåtkomliga för barnen eller inom synhåll för dem och utrymmen för rollek bör vara tillgängliga. Andra möjligheter är att uppmuntra språk- och lekaktiviteter genom så kallade leklådor, som ställs iordning med olika innehåll som inspirerar.

Man kan också inspirera särskilt till skrivlekar genom att i hörnan för läs- och skrivaktiviteter ha två leklådor: ”Tryckeriet” och ”Skolan”. I leklådan för tryckeriet kan det finnas tryckeri-set, det vill säga lösa bokstäver som med hjälp av stämpeldyna kan tryckas till text på papper. Här kan också instruktioner för att binda böcker, med material som häftapparat, papper, nål och varpgarn finnas. Ett förkläde och en grön skärm som skydd för ögonen för tryckaren kan också finnas med. I boken Nyckelkompetenser i förskolan beskrivs ett sådant tematiskt projekt, Hur blir en bok till?, där barnen bildar ett förlag och också tillverkar egna böcker. I skollådan kan istället arbetsböcker, pennor, suddgummin, en skrivtavla med pennor, bokstavs-planscher och annat finnas med. De här två leklådorna bör placeras i skrivarhörnan med närhet till dator eller lärplatta. På så sätt kan de uppmuntra till lekar där skrivandet finns med som en aktiv del.

För att den fysiska miljön ska fungera som ett stöd i undervisningen och lärandet behöver den också vara fräsch, lockande och till viss del föränderlig. Det kan därför underlätta att olika personer ansvarar för det pedagogiska innehållet, material och miljö, framtagande och undanplockande i olika miljöer. På så sätt kan samtliga delar i miljön verka för en stark språkutveckling utan att det blir ogörligt för arbetslaget.

Till sist kan det vara bra att komma ihåg att den fysiska miljön behöver ha en stark koppling till det som sker i undervisningen för att den ska ha en relevans för barnen. Annars riskerar den att bli störande. Alfabeten på väggarna, liksom böckerna i lärmiljöerna, är utmärkta pedagogiska idéer men de måste kopplas till undervisning i litteracitet, det vill säga till aktiviteter där barnen själva arbetar med läsande och skrivande.