Johanna tillträdde sin tjänst som gruppchef i början av 2020. En av de första förändringarna som gruppen gjorde var att handläggarna ska ringa alla de barn som är placerade hemifrån en gång i veckan. Det gjorde att när pandemin slog till så fanns redan det nya arbetssättet på plats.
- Det kändes bra att vi, och barnen, visste vad som gällde redan innan eftersom vi inte fick besöka barnen på grund av smittorisken. Vi ville ju inte heller bara skicka ut ett anonymt formulär där de får svara på hur de mår. På det här sättet blir det enklare att skapa en relation med barnen som gör att de känner att de kan lita på oss.
Johanna berättar att det fanns en oro för att fler barn skulle fara illa under pandemin, och att de barn som de redan har kontakt med skulle få det sämre.
- När coronaviruset kom och skolorna stängde, minskade skyddet för de barn som redan har det jobbigt hemma. Det handlar ju också om de yngre barnen som skulle vara hemma vid minsta förkylningssymptom. Är man då hemma med en förälder som kanske blivit arbetslös eller lider av psykisk ohälsa så kan det bli en jobbig situation. Därför gjorde vi en riskbedömning för hur det kunde bli.
Att det varit en ökning på antalet orosanmälningar* tror dock inte Johanna enbart beror på pandemin, utan på också på faktorer som befolkningsökningen i Nacka.
En verksamhet som inte kan sättas på paus
Trots den ökade smittspridningen under våren är socialtjänstens arbete ingenting som kan pausas eller skjutas upp.
- Det handlar om de mest utsatta i samhället, vi har inte ställt in någonting, vi har ställt om. Till att börja med så gjorde vi om arbetsgruppen så att det blev fem grupper. Varje grupp var på kontoret var femte dag, de andra dagarna var det distansarbete. Sedan började vi med utomhusmöten i stor utsträckning. Det har ju varit viktigt att vi som arbetar också håller oss friska.
När handläggarna träffar barn och föräldrar har de börjat ringa på morgonen innan mötet för att säkerställa att alla i familjen är friska.
- Vi har sedan varit två handläggare som åkt och träffat familjerna, framförallt utomhus. Den ena handläggaren har pratat med barnet och den andra med föräldrarna. De små barnen har vi ofta pratat med i en lekpark, medan den andra handläggaren har gått en promenad med föräldrarna. Har vi träffat ungdomar har vi tagit en promenad med dem också. Sedan har det blivit en del Skype-möten, och det fungerar ju bra för de äldre barnen som kan tekniken.
Eftersom fördelarna med att träffas utomhus har varit många är det något som Johanna och hennes medarbetare kommer att fortsätta med.
- För barn kan det kännas skrämmande och otäckt att komma till stadshuset första gången. De vet inte riktigt vad som väntar dem och vad de ska säga. Det blir mer avslappnat när vi träffas ute, kanske i deras närmiljö, och de slipper sitta i ett litet rum mitt emot en handläggare.
Att göra en orosanmälan
Att göra en orosanmälan kan ibland kännas nervöst, även om man som privatperson kan vara anonym. Men Johanna vill ändå betona vikten av att göra det om man misstänker att ett barn far illa.
- Jag tycker att man kan tänka så här; Om det börjar brinna funderar man inte på om man ska ringa brandkåren eller inte, utan man låter brandmännen avgöra hur branden ska släckas. Det är precis samma sak här, misstänker du något, gör en anmälan och låt oss som har professionen avgöra om vi behöver göra något. Om det inte är något så lägger vi ner utredningen direkt. Stämmer dina misstankar kan du ha bidragit till att ett barn som är utsatt får det stöd den behöver.
Är du orolig för ett barn i din närhet?
Här kan du läsa mer om orosanmälan och hur du ska gå tillväga.
*En orosanmälan görs av privatpersoner vid misstanke eller kännedom om att ett barn far illa. Anställda på vissa myndigheter och i vissa verksamheter som berör barn (skola, hälso- och sjukvård och tandvård till exempel) är skyldiga enligt lag att genast anmäla om de i sitt arbete misstänker att ett barn far illa.
Sidan uppdaterades: