Erstavik naturområde

Historien om godset och herrgårdslandskapet

Redan på järnåldern bodde det människor som odlade jorden i dalgången där Erstaviks herrgård ligger. På 1400-talet blev gården ett adligt herresäte. Först i mitten av 1700-talet kom dagens herrgårdsanläggning till som ett gustavianskt gods.

Ett gustavianskt gods

Födelsen av dagens Erstavik kan dateras till 1763, när Herman Petersen köpte godset. Han hörde till den nya framgångsrika borgarklassen i Stockholm. Han var direktör i Ostindiska kompaniet, som bedrev en lönsam handel med Kina.
Bild: Porträtt av Herman Petersen (Nationalmuseum).

Herman Petersen gav tidens store arkitekt Jean Eric Rehn i uppdrag att rita en ny huvudbyggnad i typisk 1700-talsstil. Också flera andra byggnader tillkom vid samma tid, och herrgårdsparken utvidgades.

Herman Petersen levde bara två år efter köpet av Erstavik. Men enligt hans testamente blev egendomen därefter ett fideikommiss, det vill säga ett slags familjestiftelse. Efter att Herman Petersens barn adlades heter släkten af Petersens.

Herrgården och herrgårdsmiljön

Den nya herrgården blev en vackert avvägd byggnad i tre våningar med högt brutet tak. Den centrala balkongen är typisk för den gustavianska stilen.

Rehn utformade också en rektangulär inre borggård som ansluter till en yttre gård. På vardera sidan om den nedre gården, med fri sikt mot stranden och viken, placerades två långa flyglar med brutna tak.

Kapellet, som har en äldre historia, omdanades och förskönades enligt Rehns skisser. Han ledde även arbetet med en ny parkanläggning. Den omvandlades dock helt på nytt under 1800-talet.

Ett välordnat landskap

Landskapet kring herrgården har arrangerats för att visa godsets betydelse. Raka vägar med lövträdsalléer strålar samman mot herrgården. Man kan se långt, både in i dalen och ut mot havet.

Herrgårdslandskapet har skapat värdefull natur. Idag växer många gamla ekar och lindar fritt i en lång allé. Där trivs solälskande lavar och mossor. Hålrum i de gamla stammarna ger bo- och födoplatser för fåglar.

Spår från forntiden

Sedan stenåldern, cirka fyra-fem tusen år tillbaka i tiden, har landet i Erstaviksområdet pressats upp 30 meter ur havet. Då som nu har kontakten med vattnet varit avgörande för var människor bosatt sig.

Områdena kring Sandasjön och Strålsjön har en spännande historia. Krukskärvor och annat som grävts fram i skogen visar att människor fanns här redan på stenåldern.

Fornspår runt Strålsjön

De första erstaviksborna från stenåldern

De äldsta spår som upptäckts av boplatser i Erstavik finns på höjder nordost om Strålsjön. Platserna låg då vid en djup och skyddad havsvik, och arkeologer tror att det var människor som levde av fiske och säljakt som tillfälligt slog sig ner här. På en plats har man hittat hundratals krukskärvor och ben av säl.

Det var en fin miljö för människor som då levde på säljakt och fiske utmed kusten. Fynden visar att människorna hörde till den gropkeramiska kulturen. De kallas så eftersom deras kärl var prydda med dekorativa gropar, linjer och punkter. Att smycka sina föremål var alltså populärt redan då.

Människorna tog sig fram utmed stränderna och jagade med hjälp av kanoter, spjut och harpuner. De bodde i enkla hyddor. Längre inåt landet fanns det människor som hade börjat bruka jorden – men inte här.

Bild: Jonathan Lindström/Lilla Nackaboken. Bilden illustrerar några familjer som bodde tillsammans i en hyddby pågropkeramikernas tid.
Där hade de kanoter, redskap och torkställningar. De bodde utmed kusten, eller som här vid en djup vik.

Den stora landisen och vad den lämnade efter sig förändrade stegvis villkoren för de tidiga människorna. Den tre kilometer tjocka isen hade pressat ner jordskorpan i hundra tusen år. När den smälte reste sig landet. Två-tre tusen år senare var höjderna vid Strålsjön och Sandasjön inte längre några bra boplatser för kustbor.

Gravfält från bronsåldern

Under bronsåldern började de vattenfyllda dalgångarna grundas upp och vidsträckta ängsmarker bredde ut sig där vattnet fick ge vika. Det gav bra lägen och god jordmån för jordbruk. En del områden inom dagens Erstavik började användas som åker, äng och betesmark. Växelbruk, där samma marker omväxlande användes på olika sätt, var vanligt. Gravfält i form av stenrösen är spår från de människor som levde då.

Gravfält från vikingatiden - yngre järnåldern

I dalgångar, där isälvarna lämnat efter sig söndermald sten och slam byggde små grupper av människor upp några gårdar. De odlade den goda jorden och höll djur. Som tidigare levde de nära kusten. Gravfält från Drevinge, Fisksätra, Överby är namn på gårdar som fanns under järnåldern och vikingatiden. Erstavik hette bara Ersta, eller Örsta. De ålderdomliga platsnamnen och fynd av gravfält visar att trakten var bebodd. Under brons- och järnålderns begravde människorna nämligen sina döda nära den egna gården. Det var ett sätt att visa andra vem som hade rätt till marken.

Bild: Jonathan Lindström. Så här kan en begravning på järnåldern ha gått till. Rester av gravrösen från den tiden finns på flera platser, bland annat i närheten av herrgården och där Erstaviksvägen börjar vid Drevinge.

Vi har inga namn eller andra uppgifter om dem som bodde här under järnåldern. Men att människor fanns här vet vi alltså.
Deras kamp för att göra sanka ängar till odlings- och betesmarker lade grunden till senare tiders jordbruk. Man odlade framför allt lerjordarna i förlängningen av Erstaviken och vid Drevinge. Åker och äng - så kallade inägor - hägnades in, och skiljdes från utmarker där boskap kunde gå på skogsbete. Större gravfält på höjderna, i anslutning till bebyggelsen, bär spår av den tiden.

Sedan kom medeltidens bönder med nya idéer och ny kunskap. Bland annat gjorde de åkrarna större och rätade ut diken. Vattnen var länge de viktigaste transportlederna. Under medeltiden tillkom körvägar, som till stor del finns kvar och används idag. Marker som är öppna idag kan ha röjts och brukats för över tusen år sedan. Landskapet har uppstått i mötet mellan den natur som utvecklats efter senaste istiden och människors arbete.

Forntidsmänniskorna visste vad de gjorde när de bosatte sig i Erstaviksdalen! Läget var skyddat. Inlandsisen hade malt ner sten och grus till en näringsrik mylla som blev lätt att komma åt när landet reste sig. Genom dalen löpte också en bäck från Sandasjön. Här fanns alltså både bra jordbruksmark och vatten. Och så var det lätt att ta sig ut till Östersjön.

Leta i Fornsök!

Fornsök är Riksantikvarieämbetets databas över registrerade fornminnen. Där kan du själv söka efter olika typer av fornminnen, t.ex. inom Erstavik. Välj först Stockholms län och Nacka kommun.
Fornsök - läs mer om fornlämningar

rullstensåsen, sandakällan och sandasjön

Höjden väster om Sandasjön är en del av den långa Stockholmsåsen. Den är ett resultat av inlandsisens nötning mot berggrunden, och har lett till att sand och grus täcker stora markområden. Där trivs en vacker pelartallskog, blåbär och svamp.

När istiden gick mot sitt slut forsade en massa vatten under istäcket – som en isälv inne i en tunnel. Vid kanten bromsades farten, och sand och grus sjönk till botten. Resultatet blev rullstensåsar.

Åsar har varit till stor nytta för människor. Det var lätt att bygga vägar på åsryggarna. På senare tid har de kanske fått bli grustag.

Sandakällan - naturligt reningsverk

En annan bra sak med åsar: de kan lagra och rena vatten. I Stockholmsområdet hämtar vi dricksvattnet från Mälaren, men på många andra håll dricker man rullstensåsarnas vatten.

I slänten nära Sandasjön rinner grundvatten från åsen fram ur marken. Sandakällan, som den kallas, har lockat besökare mycket länge. Kanske hämtade även stenålderns gropkeramiker dricksvatten som flöt fram ur åsen?

De prover Nacka kommun tidigare tog på källvattnet visade att det var rent och mineralrikt. Idag tar kommunen inga vattenprover på platsen.

Sandasjön - en fiskesjö och reservvattentäkt

Sandasjön gör skäl för sitt namn. Mark och flera stränder består av sand och grus från isälven. Sjön är också en av de renaste och klaraste i Nacka. Om du vill fiska ska du kontakta Enskede Sportfiskeklubb, som har fiskerätten. De har planterat in ädelfisk i sjön.

Ett haveri för vårt dricksvattensystem vill man inte gärna tänka sig. Men om det skulle inträffa kommer Nacka kommun att hämta vatten från Sandasjön och en brunn intill. För att skydda vattentäkten finns särskilda skyddsregler för ett stort område runt Sandasjön. Du får t.ex. inte tvätta ur muggar med diskmedel. De som bor eller driver någon verksamhet inom skyddsområdet - det gäller bland annat Lovisedal - måste också vara särskilt aktsamma med allt som skulle kunna förorena vattnet.
Om reservvattentäkten

Läs mer om Sandasjön

Tre torp i området

Tuppstugan, rote 105 för båtsmän

Tuppstugan förstördes tyvärr genom en anlagd brand 2004. Idag kan du se rester av eldstaden, jordkällaren, samt träd och buskar som hört till torpet. Där står också en skylt som berättar om vad torpet var under nära 200 år - en hemvist för båtsmän med tillnamnet Tupp. Den förste man känner till är Oluf Tupp, vars dotter döptes 1699. Den siste bodde här 1886.

Ordningen med indelta soldater och båtsmän infördes på Karl XI:s tid. Eftersom Erstavik räknades som ett kustområde var det båtsmän som levde här.

En båtsman hörde till en så kallad rote, som gårdarna i området ansvarade för. I fredstid tjänstgjorde de på ett av flottans fartyg ett par månader per år, i krigstid så länge som kriget pågick. Annars levde båtsmannen på sitt torp. Båtsmännen i Tuppstugan tillhörde rote 105 i Södermanland.

Vad båtsmannen och familjen fick ut av jordbruket var säkert viktigare än den lilla lön han fick av staten. I en rotebok för Erstavik står det att en båtsman ska ha "en stuga om åtta alnar inom knutarne, jemte förstuga samt dessutom en liten loge med lada och fähus för 2ne kor". Han hade också rätt till så mycket åker att han kunde bärga "två tunnors årswäxt", äng till två sommarlass hö, bete till korna och ved "efter nödtorft".

Klubblokal för Olle Nyman och skogskarlarna

1930 började en ny epok, när föreningen Skogskarlarna fick disponera torpet som klubblokal. Nackakonstnären Olle Nyman, som själv var en av Skogskarlarna, dekorerade väggarna med målningar.

Nacka hembygdsförening

På 1980-talet startade Nacka hembygdsförening så en populär verksamhet med temadagar om forntida tekniker. Efter branden har den verksamheten flyttat till Strålsjöstugan.

Torpet Sanda

Torpet Sanda ligger alldeles intill ån från Sandasjön till Erstaviken (Sandabäcken). Det var i äldre tider en värdefull plats i dalgången, med tillgång till vatten. Hur länge människor bott där är ovisst - men en Per Henricksson från Sanda nämns redan i Stockholms stads tänkeböcker från år 1505.

Intill torpet har Sanda såg, som drevs med hjälp av vattenkraft från bäcken, legat.

Torpet Mellanberg

Anteckningar i en kyrkbok berättar att Mellanberg byggdes år 1735 och att det första torparparet - Anders Olofsson och hans hustru Märta Hindricksdotter - flyttade in året efter. Sexton torpare som bott där i en nästan obruten följd fram till 1895 är sedan kända.

Prästbostaden i Källtorp och torpet i Snörom

Källtorp - prästbostad i över 150 år

År 1723 bestämdes att en bostad skulle byggas i Källtorp för prästen i Nacka kapell. Källtorp förblev prästboställe tills Nackas nya prästgård uppfördes i början av 1890-talet. Då återgick gården till att vara arrendegård under godset Erstavik.

Den ståtliga byggnaden ligger vackert i sluttningen mot Källtorpssjön, som fått sitt namn efter bostället. På tomten finns en mindre bostadsflygel och två ladugårdsbyggnader. Fruktträdgård och odlingsmark har funnits på platsen i flera århundraden.

År 2006 fick ägarna Gustaf och Rosanna Willers pris för sin upprustning av Källtorp.

Som vandrare ser du Källtorp bäst från gångvägen utmed sjöns sydspets.

Torpet Snörom

Torpet Snörom är beläget intill den nuvarande Ältavägen som anlades 1934. Den tidigare vägen hade en tydlig krök utanför stugan. Namnet ska betyda "snöra om/vända om", och bör därför uttalas med betoning på "om".

Snörom byggdes på 1700-talet som en enkelstuga och här fanns även uthus och vedbod. En gång var torpet bostad för klockaren vid Nacka gamla kyrka och för skogvaktare i Erstavik. En skogvaktare som blev kvar i hela 30 år var Anders Anders Söderberg, född 1738. När hans fru dog gifte han om sig med den nära 50 år yngre klockareänkan Ulrica Fagerström.

Hitta hit

Bussar på Ältavägen stannar vid Källtorp och Tenntorp.
Alldeles intill Snörom finns en liten allmän parkering.

Använd gärna Naturkartan. För att ladda ner mobilappen söker du efter "Nackas naturkarta" i App Store (för iPhone) eller Google Play (för Android). Den hjälper dig att hitta rätt och guidar dig med inspirerande bilder, korta texter moch symboler som visar vad som finns att göra. Den stora fördelen: Naturkartan finns också som app för smarta mobiler. På så sätt kan du ha samma information med dig ute i naturen.
Naturkartan på webben - entrén vid Snörom
Naturkartan på webben - Vita spåret

Orrmossen

Nacka Wattenverk gav kraft åt Nackas första industrier

Foton i bildspelet: Jan Johansson och aktLandskap

Markerna mellan Källtorpssjön och Järlasjön är rika på små kärr och mossar. Nära de höga Nackamasterna ligger den stora Orrmossen. På 1700-talet lade man ner mycket jobb på att leda om vatten härifrån.

Dikningsprojektet kallades "Nacka Wattenverk". och var ett statligt projekt. Det mödosamma arbetet med dikning gick ut på att få vattnet att rinna söderut till Källtorpssjön, i stället för att följa det naturliga loppet till Duvnäsviken. Ett särskilt djupt avsnitt kallades Stora Sågtorpsgraven. Där gällde det att få ner vattnet till andra sidan grusåsen och förhindra att grus föll ner och satte igen diket. Därför stensatte man en 210 meter lång sträcka.

Nya kraftkällor tog över

Trots de stora satsningarna blev det med tiden brist på vatten vid Nacka ström, och industrierna där blev olönsamma. Utvecklingen gick stegvis. I mitten av 1800-talet fanns t.ex. en bestämmelse om att en textilindustri fick utnyttja vattnet bara fyra dagar i veckan när vattnet kommit ner till ett visst märke på en berghäll i Dammtorpssjön.

1873 kom den första ångmaskinen till Nacka bruk, som stöd till vattenkraften. På 1890-talet konkurrerades kvarnarna vid Nacka ström ut av de mycket större och modernare kvarnarna vid Danviken och på Kvarnholmen.

Spår från branden i Orrmossen1999

Den 1 augusti 1999 brann det i ett område som sträcker sig över delar av Nackareservatet och Erstavik, öster om Källtorpssjön. Brandområdet omfattade även delar av Orrmossen.

Nu, många år senare, syns det fortfarande tydligt var branden härjade. Där är de höga träd som finns bara kala och grånade skelett. Mellan dem grönskar ett fält av buskvegetation och småträd. Mest är det jämnstora tallar.

Att skogar ibland brinner hör till naturens gång. Därför har evolutionen skapat växt- och djurarter som är helt beroende av brandfält. De får en fördel för att de är de enda som kan klara sig i mark som andra arter inte är anpassade för.

Exempel på en art som behöver brandfält är den sotsvarta praktbaggen som kan flyga fyra kilometer i sin jakt på brandfält. Väl där möter den kamrater som också lockats till branden. De parar sig i pyrande myrstackar och lägger ägg i träd som dödats av elden. Brandnävan hör till de växter som behöver eld. Det krävs temperaturer på 50-60 grader för att fröna ska börja gro. De kan ligga i jorden i flera hundra år i väntan på att en eldsvåda ska väcka dem och starta deras livscykel. Brandnävan finns nu där det brunnit, medan den sotsvarta praktbaggen har flyttat vidare till andra brandfält.

Tidigare brann skogsmark i snitt vart hundrade år. Oftast var det blixten som startade elden, men i och med människans utbredning blev också svedjebruk en vanlig anledning. I det moderna skogsbrukets tidevarv ses skogsbränder som en ekonomisk förlust.

Hitta hit

Vandringsleden Vita spåret, som går mellan Snörom (Ältavägen, nära busshållplatsen Tenntorp) och Saltsjö-Duvnäs passerar diken för Nacka Wattenverk och brandområdet.

Använd gärna Naturkartan. Den hjälper dig att hitta rätt och guidar dig med inspirerande bilder, korta texter moch symboler som visar vad som finns att göra. Den stora fördelen: Naturkartan finns också som app för smarta mobiler. På så sätt kan du ha samma information med dig ute i naturen.
Naturkartan på webben - entrén vid Snörom
Naturkartan på webben - brandområdet

Gamla jordbruksmarker

Med lite fantasi kan du kanske se några bönder från järnåldern tillsammans med sina kor och grisar? De har bränt och röjt för att anlägga små åkrar på de fina lerjordarna. En bit upp i sluttningarna finns ängar och skogsbeten. Människorna här har hittat en förträfflig boplats, där jorden är god och där det går lätt att nå Östersjöns fiskevattnen.

Under brons- och järnåldern brände människor sina döda och begravde dem nära hemmet. Gravarna bildade högar, rösen och platta stensättningar, och med tiden kanske större fält. I slänten på västra sidan av Erstaviksvägen finns rester av ett sådant gravfält. Det som syns idag är några överväxta runda stenar.

År 1728 köpte godsägaren på Erstavik Drevinge gård och dess mark. Bebyggelsen låg först samlad invid vägen, men i mitten av 1800-talet flyttades huvudbyggnaden till den plats vid Lännerstasunden där den ligger idag.

Gungviken och Halvörestorp var två torp i närheten. På Gungviken har det bott många smeder som arbetat på Erstavik. Halvörestorp var från början ett dagsverkstorp. Senare bodde statare och andra jordbruksarbetare där. Ganska mycket folk bodde och arbetade alltså tidvis här omkring.

Idag är det stora stallet på andra sidan vägen en viktig verksamhet. Hästarnas betande och jordbruk bidrar till att hålla det gamla kulturlandskapet öppet.

Erstaviks kvarn

Estaviks kvarn

Erstaviks kvarn vid Erstavikens norra strand var en gång en av Stockholms skärgårds största kvarnar. Kvarnen tillhörde godset Erstavik. Kvarnen var igång i olika former från 1720-talet fram till 1890-talet.

Det rinnande vattnet i bäcken från Dammsjön 20 meter ovanför till Erstaviken ansågs som en värdefull kraftkälla. Den naturliga bäckfåran var grunden. Sedan har människor bättrat på flödet genom att dämma upp sjön, fördjupa och stensätta bäcken. Och så byggde de trärännor fram till vattenhjulen.
Läs mer om Lundsjön - Dammsjön

Malde åt gods och bönder

Ett fyrtiotal olika mjölnare arrenderade Erstaviks kvarn under en 150 årsperiod. 1866 skulle mjölnaren betala 1 500 riksdaler riksmynt i arrende, och leverera 320 tunnor gröpsäd, 60 tunnor sammäld och 20 tunnor siktmjöl till herrgården. Gröpsäd är mald säd som läggs i blöt och används som djurfoder. Två pråmar, som användes för att skeppa mjöl in till Stockholm, ingick också i arrendet.

Kvarnen behövdes för att ta hand om det som skördades på godsets åkrar, främst korn och råg. Men skärgårdsbönder kom också hit med båt för att få sin säd mald.

Under lång tid var havet den naturliga transportleden, men vid 1800-talets slut tog järnvägar och vägtrafik över. Kraften från ett vattenfall på 20 meter var inte heller så mycket värd när ångmaskinerna gjorde entré. Stora kvarnar med den nya kraftkällan som grund växte snabbt upp kring Stockholm.

Ruiner i branten

Spår efter Erstaviks kvarn är lätta att se i naturen. Idag påminner höga fundament och vattenrännor uppförda i tuktad och kallmurat gråsten om den tidigare mycket omfattande verksamheten. Utforska gärna branten upp mot Dammsjön, med rester av dammarnas mäktiga grunder! Ruinerna vid vattnet ligger däremot på en privat tomt som inte går att besöka.

Torpen i södra Erstavik

På flera av torpplatserna finns det kvar hus, som idag arrenderas ut på friare villkor än på torpartiden. De flesta av dagens hus är dock nybyggen, större och modernare än de enkelstugor som stod där från början. På några torpplatser är bebyggelsen borta, men det går att se rester av grunderna. Och framför allt går det att se att landskapet har påverkats av torparnas arbete - både där det finns kvar hus och där de är borta.

Skogshyddan

Skogshyddan är en liten 1700-talsstuga som troligen har flyttats till sin nuvarande plats vid Erstaviksvägen nära Älta. Där har den fungerat bland annat som grindstuga. De som bodde där skötte alltså bommen över vägen.

Skogarna kring Skogshyddan har använts för tillverkning av träkol. Många milor har stått här och många kolare har slitit med att sköta dem, dygnet runt. Läs mer om kolarnas arbete på en skylt nära Skogshyddan!

Lilla och Stora Högmora

Dagens "Högmora" hette på 1700-talet Oxmora. Namnet har sedan förändrats, förmodligen genom hur man har uttalat det. Kring år 1800 fanns där en häst, sex kor och fyra får.

Lilla Högmora finns kvar och det finns idag även ett stort stall på platsen. De som arrenderar byggnader och ängsmarkerna omkring tar hand om hästar sommartid.

Naturkartan - Lilla Högmora

Norrut låg Stora Högmora. Byggnaderna där är borta, men det finns tydliga spår av husgrunderna. Det går att föreställa sig torparnas liv där också.

Skomakartorp

Att Skomakartorp har fått sitt namn av att några torpare var skomakare är nog lätt att räkna ut.

Det har funnits flera hus än idag på tomten. Vid husesynen 1776 fanns förutom det lilla bostadshuset en loge, stall, foderlada, redskapsbod och badstuga. Lite senare beskrev den tidens noggranne präst på Erstavik, Eric Philip Pladecius, att torparfamiljen hade en häst, tre kor, ett ungnöt och fyra får.

Att det finns hagmarker med resliga lövträd i området beror på torparfamiljernas arbete och att deras boskap betat där i flera hundra år. Idag håller ridhästar en del av de gamla hagarna öppna.

Slumnäs

Nära Öringesjön ligger Slumnäs. Också där har det funnits flera hus. Förutom på jordbruk levde människor här på fiske och att tillverka ylletyg. Vatten från den lilla bäcken behövdes för valkningen.

Kolbottnar i skogen

Spår av kolbottnar – alltså rester av kolmilor – har hittats på många platser i Erstaviksskogarna. Bland annat nära Skogshyddan, vid Erstaviksvägen nära naturområdets entré vid Lovisedal. Att en gammal boplats vid Lännerstasundet har fått namnet Kolbotten har förstås också med kolningsepoken att göra. I mitten av 1500-talet anlade Gustav Vasa en hammarsmedja vid Nacka ström. Snart byggde man ut med krutkvarnar, kopparslageri och mjölkvarnar. Vid 1500-talets slut var platsen ett viktigt bruksområde. För att bearbeta metaller behövde man kol. I början av av 1600-talet förbrukade indiustrierna vid Nacka ström tjugo tusen 150-liters tunnor per halvår. Det fick man fram genom att hugga skog och tillverka träkol i de omgivande skogarna.

Foto: Skogens bild, inte från Erstavik, Arbete med en mila

Milorna låg utmed stigar och vägar. En del av de vackra småvägarna genom dagens Erstavik har funnits i flera hundra år och har använts bland annat för att frakta träkol med hästdragna kärror och slädar. Ett fyrtiotal kolbottnar inom Erstavik är registrerade som fornminnen. Vissa går att se som runda upphöjningar i skogen. De flesta är dock så överväxta av mossa och blåbärsris att de är svåra att upptäcka.

Kol finns kvar i marken

När inventeringen av natur i Nacka för kommunens grönstrukturprogram startade i Erstavik hittade Skogsstyrelsens expert snabbt platser där det fanns kolrester i marken. Ett tydligt tecken på att en mila en gång hade stått där.

Foto: Kolrester i marken.